Sådär, nu var det gjort.

10 KM's plågande löpning, och viljestyrka som inte är av denna värld. Alla säger att det är lättare att springa med en massa människor omkring sig, men det är det verkligen inte!

Jag antar att det var lite mer tävlingsmänniska i mig än vad jag trodde. Givetvis det första som händer är att mitt skosnöre går upp och GPS chippet som sitter på mina skosnören håller på att trilla av. Jag fick så klart stanna och knyta om skorna och då har mer än hälften sprungit om mig - dags att ge upp redan? Nej!

När vi inser att det är en funktionär på cykel bakom oss så skojar vi att vi är de sista i loppet och skrattar, men tydligen så var vi det, och mannen på cykel var där för att markera att det inte kommer fler bakom. Perfekt, ska vi ge upp helt nu eller? NEJ!

Halvvägs, och ja, vad ska man säga, knäna är inte de bästa tydligen, och så får man håll till råga på allt, skitbra, nej nu jävlar ger jag upp! "Heja, kom igen, ni klarar det! Lite till!" säger den söta funktionären, och man kommer på bättre tankar och ler, och fortsätter... Vad i helvete har jag gett mig in i... Nu började det ösregna också... Så ser man inget... Skitbra...

Anton och jag springer och flåsar satan, men nu när vi kommit så långt ska vi inte ge upp, skit i om vi är sist, vi har gjort det i alla fall! Och då ser vi det, fler och fler människor går framför oss och är rent slut, de har kämpat för hårt i början.

Nu började det bli roligt! Nu springer vi om fler och fler, och vi börjar känna att det här är kul, nu är vi inte sist längre!

Det var inte många meter kvar till mållinjen och vi började känna av att vi äntligen klarat springa en hel mil, trots allt! Vi spurtade de sista meterna för att se vem som får bäst tid!

Vi möts av funktionärer i målet och vi mottar vår välförtjänade medalj, och så går vi och tar något att äta och dricka. Vi tittar på tiderna.

A: 1:07:23
K: 1:07:23

Perfekt! Kunde inte bli bättre! Samma tid i alla fall!

Nu är vi stolta! Och svettiga... Duschen nästa!